Fridas blogg

Nu sitter jag här och världen snurrar och jag är i stort behov av lypsyl... Jag har sjukanmält mig idag eftersom jag känner mig helt genom febrig och yr. Fast enligt febertermometern så är jag frisk som en nötkärna och har ingen feber över huvud taget... Skumt tycker jag.

I alla fall, när jag ändå är hemma kan jag ju lika gärna blogga lite. Jag tänkte skriva om det jag har lovat att jag ska skriva om, musik. Så här kommer några rader om The Raconteurs nya skiva. The Raconteurs är ett amerikanskt band med sångaren och gitarristen Jack White (från mitt absoluta favoritband The White Stripes) och singer/songwritern Brendan Benson i spetsen. Med sig har dem Jack Lawrence på bas och Patrick Keeler på trummor, båda från bandet The Greenhorns. De är ganska nya som band, har släppt en tidigare skiva "Broken Boy Soldiers", men de är inte nya som musiker. Alla är verkligen apduktiga. Folk kallar dem Jack Whites "superband" och säger att White Stipres är mycket bättre och mer spännande. Jag älskar ju White Stripes, men det finns inga fel med Raconteurs över huvud taget! Inga alls! Så sluta tracka ner på dem, bara för att de vågar göra annat! Så nu var det sagt..

I alla fall, det nya albumet heter "Consolers of the Lonely" och singeln heter "Salute your Solution". Video är ganska tråkig, men rätt cool. Ni kan se den på youtube, om ni vill, sök bara på the raconteurs så kommer den upp. Jag skulle lägga upp en länk om jag bara inte var så himla oteknisk och viste hur man gjorde. Låten i sig är medryckande, man vill hoppa runt och dansa, dras med ner i ett träsk av häfiga gitarr-riff, skrikig sång och distad bas (me like!!! ^^). White och Benson delar på sången, vilket de gör alldeles perfekt. Jacks hesa, övermänsligt ljusa röst passar perfekt och Brendans mer mjuka singer/songwriter-stämma låter oväntat jättecoolt ihop med allt annat. 

Inledande låten "Consoler of the Lonley" är väldigt udda med en tempoväxling som chockar en.  Jag har lite olika tankar om den låten, ibland är den jättebra, ibland är den nästan tråkig. Efter den följer "Salute you Solution" och sedan de mer akustiksa "You don't understand me", "Old enough" och "The switch and the spur", varav den sistnämnda har ett häftigt blås-arrangemang. När det nästan har blivit lite väl långsamt tar "Hold up" fart där säkert tio röster vrålar "Hold up, hold up, hold up" och gitarrerna skriker. Dessutom använder sig Jack White av sitt "wooo"-skrik som han brukar använda med White Stripes och som jag ääääälskar!! "Top Yourself" har en häftig slidegitarr och en medryckande melodi. "Many shades of black" är en sångkrävande låt som Benson klarar fantastiskt bra (och blåsinstrumenten är tillbaka!!), precis som White klarar nästa låt, "Five on the five" utmärkt. Det är så konstigt, båda har så olika röster, men ibland kan man inte hålla isär dem, jag får ibland tänka "vem är det som sjunger nu?", förvirrande :S. "Five on the five" är nog den låten som påminner mest om White Stirpes. Den är lite skumt skulle jag vilja säga. Normalt vill man ju att refrängen ska vara låtens höjdpunkt, men jag tycker att verserna och mellanspelen har mer tempo än refrängen. Det blir lite konstigt i början, men sedan vänjer man sig. 

Okej, jag ska inte gå igenom alla låtar i detalj... men jag kan fortsätta lite kort i alla fall. "Attention" kommer sen, en av mina favoriter på hela skivan, speciellt sticket. Gitarr-riffet under rerfängen är inte heller det sämsta. Förljande tre låtar, "Pull this blandet off", "Rich kid blues" (den enda covern på skivan) och "These stones will shout" är nog de låtar jag lysnat på mest. De två första är helt enkelt sega och "These stones..." är i och för sig cool, men jag hoppar ofta över den för att komma till sista låten, "Carolina Drama" som är en underbar låt som har allt, melodi, text och arr, allt är perfekt. Den berättar en historia om Billy som hamnar i bråk med hans mammas pojkvän (som är "a triple looser" och har "a druk temper that is easy to loose, thank god he doesn't own a gun", jag älskar Jack White och hur han beskriver människor i sina texter) när pojkvännen försöker ha ihjäl Billys biologiska pappa... Billy dödar pojkvännen genom att kasta en mjölkflaska i huvudet på honom och vi lämnas utan att få veta vad som händer sedan och med en fråga i huvudet: "Vem var mjölkbudet som lämnade flaksan?" det är såndana saker man aldrig får veta... :p

Oj, nu har jag skrivit väldigt mycket, men jag vill bara tillägga att Consolers of the Lonley är ett suveränt album som är svårt att sluta lyssna till det när man väl har börjat. Köp det! Det är värt pengarna tycker jag :D Favoriterna "Salute your solution", "Attention" och "Carolina Drama" är låtar man måste höra, det är bara så, men låtarna hör liksom ihop med hela albumet, man måste höra alla låtar. 

Så lovar ni nu alla barn att ni gå och köper Consolers of the Lonley direkt efter att ni läst klart? Lova! LOVA!! Bra. Ni kan gå nu. Känn er fria att kommentera......