Onsdag
Jävlar vad trött jag är. Det är helt sjukt. jag typ somnade på lektionerna (nästan). Och så har jag någon skum hosta, så den + trötthetshuvudvärk gör att jag känner mig sjuk. Men jag får väl försöka överleva i morgon också, på fredag har vi bara arbetspass (jobba-med-vad-du-vill-pass) så vi behöver inte komma till skolan om vi inte känner att det finns något vi måste göra där. Så jag ska vara hemma och ta lång sovmorgon. Inte ställa klockan. Men jag måste antagligen räkna lite matte och göra annat skolarbete, men det får väl bli senare på dagen det.
Idag när vi lagade middag gjorde pappa en imitiaion av hiphopare som nog inte skulle vara så uppskattad bland riktigare utövare av stilen... Men det var jäkligt roligt.
Pappa säger "Yo, yo... Motherfucker... Yo, yo" och lutar sig fram och viftar med händerna. "Så här ska man stå, va?"
"Japp," säger jag.
"Ska du inte ha keps också?" frågar pappas bror Marcus. "Hur ska den sitta nu? Vilken vinkel?
"Jag tror det är ganska ute med keps nu," svarar jag (det kommer säkert visa sig att det är superinne med keps, sorry alla modebloggare, men hur fan ska man hålla reda på vad modet är när alla säger olika? Det är ju alltid skitmycket grejer som är trendiga, jag fattar inte poängen).
I alla fall, Marcus konstaterar att han måste vara väldigt inne eftersom han aldrig använder mössa. "Utom när det är ner mot tio minus, då kan det bli lite kallt utan," förklarar han.
När min mamma kommer hem berättar jag att hon missade pappas imitation av hiphopare. Hon säger att det låter på mig som om det var ganska tur att hon inte såg det och jag håller med henne. Fast bara nästan, pappas lilla show lyste upp den tråkiga onsdagen lite.
Jag har börjat lyssna på The Raconteurs igen (har skrivit om dem i ett tidigare inlägg). Har haft en lite paus med dem, lyssnat väldigt mycket på Bruce Springsteen. Men nu verkar det som att jag har fått ett litet återfall av Raconteurs-sjukan. Jag måste också komma ihåg att jag ska lyssna mer på White Stripes igen, bandet som alltid ligger närmast hjärtat. Det har varit tyst om dem ett tag, både från bandets sida och från mina i-podlurar, så jag får ta mig själv i nackskinnet och bläddra ner till "W" i listan med artister. Man har ju inte inrett ett helt rum i deras färger, med posters på väggarna och högar med deras skivor liggande här och var i rummer utan anledning.
Så då var det bara att gå och lägga sig och vakan upp till en tordag då man slutar klockan 5 med gympa som sita lektion (jag behöver nog inte ens förklara hur inte-fötjust jag är i just det ämnet), men jag kanske inte ska vara med pga min hals som gjort ont i typ en vecka nu... Ha det, vi ses! <3
Idag när vi lagade middag gjorde pappa en imitiaion av hiphopare som nog inte skulle vara så uppskattad bland riktigare utövare av stilen... Men det var jäkligt roligt.
Pappa säger "Yo, yo... Motherfucker... Yo, yo" och lutar sig fram och viftar med händerna. "Så här ska man stå, va?"
"Japp," säger jag.
"Ska du inte ha keps också?" frågar pappas bror Marcus. "Hur ska den sitta nu? Vilken vinkel?
"Jag tror det är ganska ute med keps nu," svarar jag (det kommer säkert visa sig att det är superinne med keps, sorry alla modebloggare, men hur fan ska man hålla reda på vad modet är när alla säger olika? Det är ju alltid skitmycket grejer som är trendiga, jag fattar inte poängen).
I alla fall, Marcus konstaterar att han måste vara väldigt inne eftersom han aldrig använder mössa. "Utom när det är ner mot tio minus, då kan det bli lite kallt utan," förklarar han.
När min mamma kommer hem berättar jag att hon missade pappas imitation av hiphopare. Hon säger att det låter på mig som om det var ganska tur att hon inte såg det och jag håller med henne. Fast bara nästan, pappas lilla show lyste upp den tråkiga onsdagen lite.
Jag har börjat lyssna på The Raconteurs igen (har skrivit om dem i ett tidigare inlägg). Har haft en lite paus med dem, lyssnat väldigt mycket på Bruce Springsteen. Men nu verkar det som att jag har fått ett litet återfall av Raconteurs-sjukan. Jag måste också komma ihåg att jag ska lyssna mer på White Stripes igen, bandet som alltid ligger närmast hjärtat. Det har varit tyst om dem ett tag, både från bandets sida och från mina i-podlurar, så jag får ta mig själv i nackskinnet och bläddra ner till "W" i listan med artister. Man har ju inte inrett ett helt rum i deras färger, med posters på väggarna och högar med deras skivor liggande här och var i rummer utan anledning.
Kommentarer
Trackback
